Moster, makrill och Miami Vice byggde min arbetsmoral

Där på köksgolvet hos mormor stod den. Puch Track-Pro. En Splitterny BMX inköpt på sportbutiken i Storuman. Då, en cykel av den coolaste sorten. Ni vet, en sådan pjäs som fick alla barnen att kasta långa, lystna blickar.

Den var svartlackerad med gula monsterdäck, lätt framåtlutat styre och en gul plastsadel som var smäckert bakåtlutad. Ljusår coolare än DBS:n med limpa som jag härjade runt med. Det var i särklass det snyggaste cykeln jag sett, någonsin.

– Den är din. Sa Moster Lisa.

Jag var 8 år och trodde jag hade dött och kommit till himlen. Skämtar hon, hörde jag rätt, tänkte jag. Det var fullkomligt otänkbart, i min och mammas ekonomiska situation, att vi skulle haft råd med något liknande.

– Men, du måste jobba av den. Sa hon sedan.

Jag hörde knappt vad hon sa. Mina händer smekte redan lacken och jag drömde om att få ge mig på hoppet som jag och grannpojkarna hade byggt bakom posthuset där vi bodde. Ett snärtigt, högflygande hopp med urusel, platt, landning men med gott om utrymme för att få vrida styret lite snyggt i luften innan man satte ned hjulen. Nu jävlar ska gänget få se, tänkte jag upphetsat.

– Öhhh, va. Sa jag och försökte suga tillbaka dreglet som sipprade ur munnen.

– Du måste jobba av den och vi börjar på fredag, sa moster. Extremt road av situationen.

Det är först i efterhand som jag förstått att hon visste exakt vad hon pysslade med. Arbetsmoraluppfostran.

Moster Lisa har alltid varit och är fortfarande en stark förebild för mig. När jag föddes på Lycksele lasarett var hon en sjöbuse som seglade världen runt på ett jättefartyg. Hon jobbade som maskinist och var den som säkerställde att de gigantiska dieselmotorerna funkade medan de korsade världshaven.

Det var moster som köpte min första fotboll, hockeyklubba och senare lärde mig trimma mopeder upp till 90 km/h genom att dreva, fräsa ut förgasare och jacka kolv (som 13-åring). Puch Dakota forever. Det var moster som lärde mig hantera yxa, tillverka kaststjärnor och uppskatta whiskey (lugn mamma, det skedde på äldre dar).

Jag spenderade många, många timmar med moster. Vi skruvade i den blåa beachbuggyn som hon kämpade för att få klar. Vi plastade, skrapade och målade hennes båt. Det blev många helger, långa dagar och sena kvällar i Skarven, med olika arbetsuppgifter varje gång för att betala av drömhojjen.

Jag älskade varje minut.

Vi jobbade alltid tillsammans och det var alltid samma avslutning. När arbetet var genomfört, sent på kvällen nära midnatt, gick vi in. Under kvällen hade moster spelat in sitt favoritprogram på VHS:n. Miami Vice. Don Johnson var hennes självklara favorit och hon erkände vid ett svagt tillfälle, med rödmosiga kinder, att hon hade en liten Don-chrush. Men jag fick, för guds skull, inte berätta det för hennes man Agne.

Upplägget var alltid desamma. Jag i kalsonger och t-shirt och moster i trosor och rutig skogshuggarskjorta. Vi hade två stycken hårdbrödmackor var, husman med makrill på, som det knastrade rejält om. Knappt så man uppfattade introt till Miami Vice. Jag glömmer det aldrig.

Mormor lärde mig knyta handen i fickan och bita ihop. Moster lärde mig att hårt jobb är kul om man gör det tillsammans, med tydliga mål och många små belöningar. Två extremt viktiga ingredienser för fortsättningen i mitt liv och jag tänker på det varje dag.

Moster vet nog inte om det men hon förändrade mitt liv den dagen hon ställde BMX:n på mormors köksgolv. För alltid…

/Mattias Önell